för honom den oroliga gamla damen, hennes feta pudel, papegojan, som talade spanska, och biblioteket där hon hade sina högtidsstunder. Laurie tyckte det var obeskrivligt roligt, och när hon berättade om den tillgjorde gamle herrn, som en gång kom för att fria till faster March och hur, då han kommit mitt i en rörande förklaring, papegojan till hans stora ilska hade nappat av honom peruken, låg Laurie på ryggen och skrattade så att tårarna runno utför hans kinder och en jungfru stack in huvudet genom dörren för att se vad som stod på.
— Ah! Det gör mig gott, berätta på, sade han och lyfte ur soffkudden upp ansiktet, som var blossande och strålande av glädje.
Livad av sin framgång, »berättade» Hanna »på» om deras lekar och planer, deras förhoppningar och farhågor för sin far samt de intressanta tilldragelserna inom den lilla värld, vari systrarna levde. Sedan började de tala om böcker, och till sin förtjusning fann Hanna att Laurie tyckte lika mycket om sådana som hon, själv och även hade läst mer än hon.
— Efter ni är så road av böcker, kan ni ju gå ned och se på våra. Farfar är borta, så att ni behöver inte vara rädd, sade Laurie och steg upp.
— Jag är inte rädd för någonting, svarade Hanna med en liten knyck på nacken.
— Det tror jag inte heller! utropade gossen, betraktande henne med stor beundran, ehuru han för sig själv tänkte att hon med skäl borde kunna bli rädd för den gamle herrn, om hon råkade ut för honom någon gång, då han var vid dåligt lynne.
Då luften i hela huset var sommarlik, gick Laurie genom rummen och lät Hanna stanna då och då för att betrakta vad som ådrog sig hennes uppmärksamhet, och så kommo de slutligen till biblioteket, vid vars åsyn Hanna klappade i händerna och hoppade omkring, såsom hon alltid gjorde, då hon blivit särskilt förtjust i någonting. Ut-
