bättre, en tapper och hederlig man, och jag är stolt över att ha varit hans vän.
— Tack! sade Hanna och kände sig nu lika obesvärad som förut.
— Vad har ni haft för er med gossen min, hä? var nästa fråga, framställd i lika vass ton som de föregående.
— Jag ville bara hälsa på min granne, svarade Hanna och berättade hela förloppet.
— Ni tror han behöver muntras upp litet, eller hur?
— Ja, det tror jag. Han är nog alldeles för ensam; om han fick vara litet mer tillsammans med ungt folk, skulle det göra honom gott. Vi äro visserligen bara flickor, men vi skulle vara så glada om vi kunde göra något för honom, ty vi ha inte glömt den präktiga julklappen ni skickade oss, sade Hanna ivrigt.
— Tyst, tyst! Den kom från Laurie. Hur är det med den stackars kvinnan nu?
— Rätt bra, svarade Hanna och började med stor iver berätta om hela Hummelska familjen, vilken på hennes moders rekommendation omhuldats av personer, vilka hade större tillgångar än hon att vara välgörande.
— Just hennes fars sätt att göra gott. Jag skall komma och hälsa på henne någon dag, då det är vackert väder, säg henne det. Nu ringer det till tedags. Vi dricka det tidigt för gossens skull. Kom med och håll i med grannsämjan.
— Om ni vill ha mig i ert sällskap.
— Ville jag inte så bad jag er inte, svarade herr Laurence och bjöd Hanna sin arm med gammaldags artighet.
Vad skall Margret säga om det här? tänkte Hanna under vägen, medan hennes ögon antogo ett skälmaktigt uttryck, då hon i tankarna hörde sig själv därhemma berätta vad som hänt henne.
— Men vad knäveln har det kommit åt unga herrn? utbrast herr Laurence, då Laurie kom rusande utför trap-
