och träd samt åtföljd av sin unge vän, som plockade de vackraste blommorna åt henne, tills hon hade båda händerna fulla, varefter han band dem till en bukett och, betraktande henne med de strålande blickar, som hon helst såg i hans ögon, sade:
— Giv er mor de här blommorna och säg henne att jag tycker mycket om medicinen hon skickade mig.
När de kommo in igen, sågo de herr Laurence stå framför kaminen i stora salongen, men Hannas uppmärksamhet uppslukades helt och hållet av ett stort uppslaget piano.
— Spelar ni piano? frågade hon och vände sig med en viss beundran till Laurie.
— Ja, ibland, svarade han blygsamt
— Var snäll och gör det nu, så kan jag få tala om det för Betty.
— Vill ni inte spela först?
— Jag kan inte; jag är för dum att lära mig, men jag tycker mycket om musik.
Laurie satte sig till pianot och spelade, och Hanna hörde på med näsan nedborrad bland heliotroperna och törnrosorna. Hennes respekt för »Laurences gosse» blev ännu större, ty han spelade utmärkt väl och till på köpet utan att låta krusa sig. Hon önskade att Betty hade varit där och hört honom, men hon sade det inte utan bara berömde honom, så att han blev alldeles förlägen och farfadern måste komma honom till hjälp.
— För all del, för all del, min lilla vän, för mycket sötsaker är inte bra för honom. Han spelar inte så illa, men jag hoppas han skall lyckas bättre i viktigare saker. Skall ni gå nu? Farväl då, jag är er mycket förbunden och hoppas att ni kommer igen. Framför min hälsning till er mor. God natt, doktor Hanna.
Han skakade vänligt hennes hand, men det såg ut som om han varit missbelåten med något. När de kommit ut i tamburen, frågade Hanna Laurie om hon hade
