sagt någon dumhet, men han skakade på huvudet och sade:
— Nej, det var min skull, han tycker inte om att höra mig spela.
— Varför då?
— Det skall jag säga er en annan dag. Som jag inte kan följa er hem, får John göra det i mitt ställe.
— Det behövs inte. Jag är inte någon ung flicka som behöver vaktas, och dessutom är det ju bara några steg. Sköt nu om er riktigt; lovar ni mig det?
— Ja.
— God natt, Laurie!
— God natt, Hanna, god natt!
Sedan Hanna kommit hem och berättat eftermiddagens tilldragelser, kände alla medlemmarna av Marchska familjen en viss längtan att tillsammans göra ett besök hos herr Laurence, ty det stora huset på andra sidan häcken utövade en stark dragningskraft på dem alla: fru March önskade få tala med den gamle herrn, som ej glömt bort hennes far, Margret längtade att få vandra omkring i orangeriet, Betty suckade så ofta hon tänkte på det stora pianot och Amy var nyfiken att se de vackra tavlorna och statyerna.
— Mamma, varför tyckte herr Laurence inte om att Laurie spelade? frågade Hanna, som var mycket frågvis.
— Jag vet inte precis, men jag tror att orsaken är den, att herr Laurences son, Lauries fader, hade gift sig med en italiensk konstnärinna, vilket misshagade den gamle mannen, som är mycket stolt. Hans sonhustru var en godhjärtad och älsklig kvinna, som hade många talanger, men han sympatiserade inte med henne och besökte aldrig sin son efter dennes giftermål. Lauries föräldrar dogo medan han var ett litet barn, och sedan tog farfadern honom hem till sig. Jag tror att gossen, som föddes i Italien, inte hålles särdeles strängt och att den gamle för ingenting i världen vill skiljas från sin sonson, vilket synes tydligt
