av den kärlek han ägnar honom. Laurie har av sin mor ärvt sin kärlek till musiken, och jag gissar att farfadern är rädd för att han vill bli musiker; på ett eller annat sätt erinrar honom gossens begåvning om den kvinna som han inte kunde fördraga.
— Ack, så romantiskt! utbrast Margret.
— Så enfaldigt! sade Hanna. Han skulle låta Laurie bli musiker, om han har lust, och inte plåga den stackarn med att vilja ha in honom på gymnasiet, då han inte vill dit.
— Det är väl därför att hans mor var italienska som han har så vackra, svarta ögon och så fint sätt, kan jag tro; italienare äro alltid så vackra, sade Margret, som var litet sentimental av sig.
— Vad vet du om hans ögon och sätt, du som knappt talat med honom en gång? utbrast Hanna, vilken däremot inte var sentimental.
— Jag såg honom ju på den där balen, och av vad du berättat om honom märks det nog att han har ett fint sätt. Det märktes nog på hans artighet att tacka för medicinen mamma skickade honom.
— Han menade blancmangén förmodar jag.
— Så enfaldig du är, kära barn; han menade naturligtvis dig.
— Gjorde han det? frågade Hanna och spärrade upp ögonen, såsom om hon aldrig kommit att tänka på det.
— Maken till flicka har jag då aldrig sett! Säger någon dig en artighet, så förstår du det inte, sade Margret med minen av en ung dam som känner till dylika saker i grund och botten.
— Sådant där är bara skräp och jag vill be dig att inte vara enfaldig och störa min glädje. Laurie är en snäll gosse, och jag tycker om honom och vill inte höra något sentimentalt slidder-sladder och komplimanger och sådant där skräp. Vi skola vara vänliga mot honom,
