— Låt bli det där, Hanna! Det är så pojkaktigt.
— Det är också därför jag gör det.
— Jag avskyr ohyfsade och okvinnliga flickor.
— Jag hatar tillgjorda och sjåpiga jäntor.
— Hur ljuvt det är när bröder sämjas, sjöng Betty, fredsstifterskan, med en så glad uppsyn, att de båda vassa rösterna sänkte tonen till ett skratt; och så slutade kivet för den gången.
— Ni äro verkligen värda en uppsträckning, båda två, flickor, sade Margret, i det hon såsom äldre syster började hålla en liten föreläsning. Du, Hanna, borde vara tillräckligt gammal att ha vuxit ifrån pojkstreck och uppföra dig på ett mera passande sätt. Det gjorde inte så mycket, om du vore en liten flicka, men nu är du ju stor och lägger upp ditt hår, så du bör komma ihåg att du är på väg att bli en ung dam.
— Det är jag inte! Och är jag det bara därför att jag lägger upp mitt hår, så skall jag ha det i två flätor tills jag blir tjugu år! utbrast Hanna, i det hon ryckte av sig sitt hårnät och skakade ut det kastanjebruna håret. Jag kan inte med att jag växt upp bara för att bli en fröken March och ha lång klänning och se lika tillgjord ut som en kinesisk aster. Det är förargligt nog att vara flicka, då man tycker om att arbeta, leva och roa sig som en pojke. Jag kan inte hjälpa att det retar mig att inte vara pojke, och det känns värre nu än någonsin, ty jag dör av längtan att få gå ut i kriget och slåss vid pappas sida, och nu måste jag stanna hemma och sitta och virka som en krokig gammal gumma.
Under det Hanna sade detta, skakade hon den blå stickstrumpan, så att alla stickorna skramlade såsom kastanjetter och hennes nystan studsade tvärs över rummet.
— Stackars Hanna, det är för tråkigt! Men då det nu inte kan hjälpas, måste du försöka nöja dig med att uppföra dig som en pojke och att agera bror åt oss flickor, sade Betty, i det hon med en hand som all världens
