och fröjda sig åt dess blommor; Hanna kastade sig begärligt över det nya biblioteket och narrade med sin kritik herr Laurence att skratta; Amy ritade av tavlorna och Laurie spelade värd i huset på det mest älskvärda sätt.
Ehuru Betty så gärna skulle velat sätta sig ned vid pianot, kunde hon ej taga mod till sig och gå över till »Välsignelsens boning», som Margret kallade det stora huset. Då hon en gång kom dit med Hanna, möttes hon av så bistra blickar ur den gamle herrns ögon — vilken icke visste att hon var skygg av sig — och ett så ljudligt »hä!» att hon, skälvande i alla leder, tog till flykten och förklarade sig aldrig mer vilja återvända dit, ej ens för pianots skull. Hennes fruktan kunde ej övervinnas varken genom övertalning eller lockelser, tills slutligen saken på något mystiskt sätt kom till herr Laurences öron och han grep sig an med att ställa allt till rätta. Under ett av de korta besök han ibland gjorde hos fru March ledde han samtalet på musik och berättade om stora sångare och sångerskor som han hört samt berättade många så intressanta drag om dem, att Betty omöjligt kunde längre sitta kvar i sitt hörn utan smög sig allt närmare och närmare den gamle herrn, liksom om han förhäxat henne. Hon stannade bakom ryggen på hans stol och lyssnade, med sina stora ögon vidöppna och kinderna i brand under intrycket av denna ovanliga föreläsning. Låtsande som om Betty ej funnits inne i rummet, talade herr Laurence vidare om Lauries läsning och lärare och sade därvid till fru March liksom om han fått en idé:
— Gossen försummar sin musik nu för tiden, och det är jag ganska belåten med, ty han var på väg att bli vurmig. Men pianot far illa av att inte begagnas. Vill inte någon av edra flickor springa över ibland och spela litet, så att det håller stämningen?
Betty tog ett steg framåt och knäppte hårt ihop sina händer för att icke klappa i dem av förtjusning, vilket hon
