— Du behöver inte vara så oborstad för det; det var bara en lapsus »linga» som herr Davis säger, genmälde Amy, slående ned Hanna med sitt latin. Jag skulle gärna vilja ha litet av alla de pengar Laurie kastar bort på den där hästen, tillade hon liksom för sig själv, men likväl i avsikt att hennes systrar skulle höra det.
— Varför då? frågade Margret vänligt, ty Hanna hade fallit i en ny skrattparoxysm vid Amys andra misstag.
— Jag behöver det så väl, jag är skuldsatt över öronen.
— Skuldsatt, Amy! Vad menar du? frågade Margret och blev allvarsam.
— Jag är skyldig för åtminstone ett dussin karameller och kan, som ni veta, inte betala dem för jag inte har pengar, och mamma har förbjudit mig att taga något på räkning i boden.
— Berätta alltihop för mig. Ha karamellerna blivit moderna nu? Förr skulle det alltid vara pepparkakor, sade Margret och sökte hålla sig allvarsam, ty Amy hade tagit på sig en mäkta viktig och allvarsam min.
— Jo, ser du, flickorna köpa alltid karameller, och om man inte vill bli ansedd för att vara fattig, måste man göra så med. Nu duger ingenting annat än karameller, och var och en sitter och suger på sina vid pulpeten under lektionen, och så byter man åt sig dem för blyertspennor, ringar, pappersdockor eller någonting annat. Tycker en flicka om en annan, så bjuder hon henne en karamell; gör hon det inte, så äter hon upp den mitt för näsan på henne och låter henne inte ens smaka den. De bjuda varandra i tur; jag har fått många karameller men inte givit några igen, och det får jag lov att göra, ty det är ju hedersskulder.
— Hur mycket behöver du då för att hjälpa upp krediten? frågade Margret och tog fram sin börs.
— En fjärdedels dollar räcker mycket väl, och då får
