Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
88
LOUISA M. ALCOTT

jag ändå några cents över att bjuda dig för. Tycker du inte om karameller?

— Inte just. Behåll min andel. Här har du pengar. Låt se att det räcker så länge som möjligt, ty min börs är just inte späckad, som du vet.

— Ack, tack skall du ha! Vad det måtte vara roligt att ha handpengar så där. Nu skall jag riktigt smörja mig, för jag har inte smakat en karamell på hela veckan. Jag har inte velat ta mot några, då jag inte kunde bjuda igen, och nu är jag riktigt sjuk efter dem.

Följande dag kom Amy något sent i skolan, men hon kunde icke motstå frestelsen att öppna en fuktig brun papperspåse, innan hon gömde den längst in i sin pulpet. Under de första fem minuterna hade ryktet att Amy March fått tjugufyra rara karameller och nu skulle bjuda spritt sig bland de närmast sittande kamraterna, vilkas vänskapsbetygelser nu blevo nästan överväldigande. Kate Brown bjöd henne genast på sitt första kalas hon skulle hålla; Mary Kingsley ville låna henne sin klocka och Jenny Snow, en satirisk flicka, som retat Amy därför att hon aldrig hade karameller, höll inne med sina sarkasmer och erbjöd sig att giva henne sitt facit till ett par mycket långa additionstal. Men Amy hade inte glömt den lilla mamsell Snows bitande anmärkningar om »vissa personer för vilkas platta näsa det var omöjligt att känna lukten av andras karameller» och om »framfusigt folk, som inte voro för stolta att tigga av andra», och hon korsade genast den lilla damens beräkningar med det förkrossande telegrammet: — Ni behöver inte göra er så rar i en hast, för ni får i alla fall ingenting!

En framstående person råkade händelsevis göra ett besök i skolan samma morgon och berömde därvid Amys väl ritade kartor, vilken utmärkelse uppretade hennes fiende, mamsell Snow, och förledde Amy March att anta minen av en självbelåten påfågelsunge. Men högmod går dock före fall, och den hämndgiriga mamsell Snow spelade sina kort