sig själv. Hon var illa till mods då hon kom hem, och när de äldre systrarna infunno sig något senare, hölls genast ett möte, vars alla deltagare djupt grämde sig över den behandling som vederfarits Amy. Fru March sade icke mycket men såg nedslagen ut och tröstade sin bedrövade Amy på sitt hjärtligaste sätt. Margret badade den misshandlade handen med glycerin och tårar, Betty kände att till och med hennes älskade kattungar inte skulle kunna lindra en sådan sorg som denna, och Hanna föreslog förbittrad att herr Davis genast skulle arresteras, under det Elsa knöt handen över »den gemena karlen» och bearbetade potatisen, som skulle vara till middagen, lika obarmhärtigt som om hon haft magistern under mortelstöten.
I skolan brydde sig ingen om Amys flykt utom kamraterna, men de skarpsynta flickorna upptäckte att herr Davis blivit ytterst vänlig på eftermiddagen, ehuru han därjämte var ovanligt nervös. Just då lektionen skulle slutas inträdde Hanna, vars uppsyn var mäkta förgrymmad, när hon marscherade fram till katedern och lämnade läraren ett brev från sin moder. Därefter hopsamlade hon Amys saker och avlägsnade sig, omsorgsfullt avtorkande sina kängor på dörrmattan, liksom skuddade hon stoftet i skolan av sina fötter.
— Nåja, du kan gärna få slippa gå i skolan på någon tid, men jag vill att du var dag skall läsa litet för Betty, sade fru March samma dags afton. Jag kan inte gilla kroppslig bestraffning, isynnerhet då det är fråga om flickor. Jag tycker inte om herr Davis’ sätt att undervisa och jag tror inte att umgänget med flickorna där i skolan är nyttigt för dig, och därför vill jag höra pappas mening innan jag skickar dig i någon annan.
— Det kan låta höra sig! Det vore inte mer än rätt att alla flickorna gingo sin väg och på det viset gjorde slut på den otäcka skolan. Jag kan verkligen bli tokig när jag tänker på de härliga karamellerna! sade Amy suckande och såg ut som en martyr.
