ett mycket vanligt ansikte, men systrarna tyckte nu att där fanns någonting himmelskt hos honom, då han, småleende och betraktande dem med en faders blickar, sade:
— Ja, mina barn, nu tror jag att er lilla syster skall gå igenom. Laga blott att det är tyst omkring henne, låt henne sova, och när hon vaknar, så giv henne —
Vad de skulle giva henne hörde systrarna icke, ty båda smögo sig ut iden mörka tamburen, där de satte sig i trappan, hårt omfamnande varandra och med sina hjärtan uppfyllda av alltför stor glädje, att de skulle kunnat giva luft åt den i ord. När de gingo in igen för att kyssas och omfamnas av den trogna Elsa, sågo de Betty ligga i sin säng såsom hon eljest brukade, med kinden mot ena handen, den hemska blekheten var borta och hon andades lugnt, som om hon somnat för några ögonblick sedan.
— Om mamma bara ville komma nu! utbrast Hanna, då vinternatten började ge vika för morgonen.
— Se, sade Margret, i det hon pekade på en till hälften utsprucken vit ros, jag trodde att den här knoppen knappt skulle bli färdig att sättas i Bettys hand imorgon, om hon — gått bort från oss. Men den har öppnat sig i natt, och nu tror jag att jag kan sätta den i min vas här, så att det första vår älskade Betty får se när hon vaknar blir Amys vackra ros och mammas ansikte.
Aldrig förr hade solen gått upp så vacker, aldrig hade världen synts Margret och Hanna så skön som då de med trötta ögon blickade ut i den tidiga morgonen, sedan deras långa, sorgliga vaka gått till ända.
— Det ser ut som en fevärld, sade Margret småleende för sig själv, då hon stod bakom gardinen och betraktade den bländande tavlan.
— Hör du? utropade Hanna och spratt till.
Ja, där hördes ett ljud av bjällror vid porten, ett utrop av Elsa och sedan Lauries röst som jublande viskade:
— Flickor, hon är här! Hon är här!
