glasen tills ej minsta fläck kunde upptäckas på dem. Sedan skulle hon damma rummen, och man kan tänka sig vad det kostade på henne! Icke ett dammkorn undgick faster Marchs falköga, och då alla möblerna hade klofötter och sirater, var det nästan omöjligt att få bort dammet överallt. Sedan skulle hon mata Polly, kamma knämopsen och ett dussin gånger springa i trapporna för att hämta något eller dela ut befallningar, ty den gamla damen var svårt plågad av gikten och lämnade sällan sin stora länstol. Efter dessa ansträngande göromål måste hon läsa över sina läxor, vilket ej heller föll henne särdeles i smaken. Sedan fick hon ledigt på en timme för att ta sig motion eller leka, och vi behöva ej säga att Amy med förtjusning ägnade sig däråt. Laurie besökte henne var dag och ställde sig in hos faster March tills Amy fick gå ut med honom, och då promenerade de eller åkte och roade sig på bästa sätt. Efter middagen skulle hon läsa högt och sitta stilla tills den gamla damen somnade, vilket hon vanligtvis gjorde, efter att ha börjat nicka innan Amy hunnit till slutet av första sidan, varpå hon tog sig en timmes middagslur. Sedan skulle handdukar och annat lagas, och Amy sydde, till det yttre lugn, men inom henne sjöd det. Detta fortgick till skymningen, då hon fick sysselsätta sig med vad hon ville till tedags. Kvällarna voro det värsta av allt, ty faster March brukade då berätta långa historier från sin egen ungdom, vilka voro så outsägligt sömngivande, att Amy var färdig att gå till sängs när som helst för att i ensamheten begråta sitt hårda öde, men vanligtvis somnade hon, innan hon hunnit fälla mer än en eller två tårar.
Amy kände att om hon ej haft Laurie och den gamla Ester, jungfrun, skulle det varit henne omöjligt att uthärda dessa rysliga dagar. Papegojan ensam var nog att göra henne förtvivlad, ty hon märkte snart att Amy ej beundrade henne och hämnades genom att vara så förarglig mot den stackars flickan som möjligt. Så ofta Amy kom i hennes närhet, ryckte hon henne i håret, slog ut mjölken med
