brödet i för att plåga henne, när hon nyss förut gjort rent i buren, hade mopsen att skälla genom att hugga åt honom, medan den gamla damen, slumrande, gav henne allehanda mindre vackra epitet, då det var främmande, och uppförde sig i alla avseenden såsom en gemen gammal fågel. Vidare kunde Amy ej fördraga den rultande och brutala mopsen, vilken morrade och skällde på henne, då hon klädde sig, och som låg på ryggen med benen i vädret och det mest idiotiska uttryck i ögonen, när han ville ha mat, vilket inträffade ett dussin gånger om dagen. Kocken hade ett odrägligt lynne, den gamle kusken var döv och Ester var den enda som brydde sig om den stackars flickan.
Ester var fransyska och hade varit hos madame, såsom hon kallade faster March, i många år. Hon nästan tyranniserade den gamla damen, vilken tycktes ej kunna leva utan henne. Esters verkliga namn var Estelle, men faster March befallde henne att utbyta det mot ett annat, och hon fogade sig därefter med villkor, att man aldrig skulle ålägga henne att byta om religion. Hon fattade ett visst tycke för mademoiselle, och med sina roliga historier från den tid, då hon var i Frankrike, muntrade hon många gånger upp Amy, när denna satt hos henne och lagade madames spetsar. Ester lät Amy ströva omkring i det stora huset och undersöka de besynnerliga och vackra saker, som voro magasinerade i de stora garderoberna och gamla kistorna, ty faster March hade förstått draga ihop till huset såsom en skata. Amys förtjusning utgjordes av ett indiskt skåp, fullt av besynnerliga draglådor och små duvbon och lönnlådor, i vilka lågo alla slags prydnader, en del dyrbara, andra bara besynnerliga, men allt mer eller mindre antikt. Det roade Amy ofantligt att undersöka och ordna dessa saker, i synnerhet juveletuien, där på sammetsbäddar vilade de prydnader som smyckat faster, då hon var en skönhet för fyrtio år sedan. Där lågo de granater faster March burit, då hon gjorde sitt inträde i sällskapslivet, de
