sinna och bedja, såsom den goda matmor gjorde, hos vilken jag tjänade innan jag kom till madame. Hon hade ett litet kapell och fann där tröst i mången nöd.
— Skulle det hjälpa mig, om jag gjorde på samma sätt? frågade Amy, som i sin övergivenhet kände behov av något slags stöd och märkte att hon var på väg att glömma sin lilla bok nu då Betty ej var där och påminde henne.
— Det skulle vara ypperligt — och så förtjusande sen — och jag skall gärna göra i ordning lilla toalettrummet åt er, om ni tycker om det. Säg ingenting åt madame, utan gå, när hon somnat, och sätt er för er själv och tänk goda tankar och bed den gode Guden bevara er syster.
Ester var djupt religiös och menade uppriktigt med sitt råd, ty hon hade ett kärleksfullt hjärta och hyste ett varmt deltagande för de bedrövade systrarna. Hennes råd behagade Amy, och i förhoppning att det skulle skänka hennes sjuka hjärta tröst gav den lilla flickan henne tillåtelse att ordna om det till hennes rum gränsande lilla ljusa kabinettet till ett litet bönkapell.
— Det skulle vara bra roligt att veta vart alla de här vackra sakerna ta vägen, när faster March dör en gång, sade Amy, medan hon långsamt lade tillbaka den glänsande guldkedjan och stängde det ena juveletuiet efter det andra.
— Till er och era systrar. Jag vet det, ty madame har sagt mig det i förtroende. Jag har sett hennes testamente och där står det så, svarade Ester viskande och småleende.
— Så roligt! Men jag skulle vilja att hon gav oss dem nu. Det är inte bra att skjuta upp något till morgondagen, anmärkte Amy och kastade en avskedsblick på diamanterna.
— Det är för tidigt ännu för de unga fröknarna att begagna sådana saker. Den som först blir förlovad får pärlorna — det har madame sagt; och jag har fått
