i mitt huvud att ni får den lilla turkosringen, när det blir er tur, ty madame tycker om ert goda uppförande och fina sätt.
— Tror ni det? Ack, jag skall vara from som ett lamm, om jag bara kan få den vackra ringen. Den är mycket, mycket vackrare än Kitty Bryants. När allt kommer omkring, så tror jag nästan att jag tycker om faster March.
Med dessa ord provade Amy den blå ringen, varunder förtjusning målade sig i hennes ansikte, och hon fattade det fasta beslutet att göra sig värdig densamma.
Från denna stund var hon ett mönster av lydnad, och den gamla damen beundrade förnöjd det lyckliga resultatet av sin uppfostringsmetod.
Ester flyttade in ett litet bord i kabinettet, satte en bönpall framför och hängde däröver en tavla, som hon hämtat ur ett av de avstängda rummen. Hon trodde att målningen ej var av något synnerligt värde, men då den passade bra för ändamålet, lånade hon den, väl vetande att madame aldrig skulle få veta det och, även ifall hon finge reda därpå, ej bry sig om det. Tavlan var emellertid en mycket värdefull kopia av en bland målarkonstens pärlor, och Amys för allt skönt öppna ögon tröttnade aldrig att blicka upp i gudamoderns ljuva ansikte medan hennes hjärta var uppfyllt av ömma tankar på hennes egen. På bordet lade hon sin lilla bibel och psalmbok, hade alltid där en vas, full med de vackraste av de blommor Laurie gav henne, och infann sig här varje dag för att i ensamheten »tänka goda tankar och bedja den gode Guden att bevara hennes syster». Ester hade givit henne ett radband med svarta kulor och ett silverkors, men Amy hängde upp det och begagnade det icke, ty hon kände sig tvivelaktig om dess lämplighet för en bedjande protestant.
Den lilla flickan leddes i allt detta av en oskrymtad fromhet, ty lämnad ensam utom det trygga hemmet, kände hon ett så stort behov av någon vänlig hand att stödja
