sig vid, att hon instinktlikt vände sig till den starke och ömme vän, som med den innerligaste faderskärlek omfattar sina små barn. Hon saknade modern, som kunde hjälpa henne att förstå och styra sig själv, men då man lärt henne vart hon borde rikta blicken, gjorde hon sitt bästa att finna vägen och förtröstansfullt vandra den. Men Amy var en ung pilgrim, och just nu föreföll bördan henne mycket tung. Hon försökte glömma sig själv, hålla sig vid gott mod och känna sig belåten med att göra det rätta, fastän ingen såg det eller berömde henne därför. I sin första iver att vara mycket, mycket snäll beslöt hon att sätta upp sitt testamente såsom faster March gjort, så att, i händelse hon insjuknade och dog, hennes tillhörigheter skulle bli rättvist fördelade bland dem som voro henne kära. Tanken på att skiljas från sina små skatter, vilka i hennes ögon voro lika dyrbara som den gamla damens juveler, smärtade henne icke så litet.
Under en av sina ledighetstimmar uppsatte hon det viktiga dokumentet så gott hon kunde med någon hjälp av Ester beträffande vissa juridiska termer, och när den beskedliga fransyskan undertecknat sitt namn, kände sig Amy betydligt lättad till sinnes och lade undan dokumentet, vilket hon ämnade visa för Laurie, som ville bli det andra vittnet. En dag, då det regnade, gick hon upp i övre våningen för att roa sig själv i ett av de stora rummen och tog Polly med som sällskap. I detta rum fanns en garderob, där några gammalmodiga kläder voro upphängda, med vilka Ester givit henne tillåtelse att leka, och det var hennes största nöje att styra ut sig i de urblekta brokadklänningarna samt gå upp och ned framför den höga spegeln, under sirliga hälsningar till höger och vänster och med förtjusning lyssnande till fraset av det långa släpet. Denna gång var Amy så upptagen härav, att hon varken hörde Laurie ringa eller märkte hur han tittade in genom dörren, medan hon promenerade fram och tillbaka, koketterande med en solfjäder och kråmande sig
