med huvudet, på vilket hon bar en stor röd turban, som bildade en skärande kontrast mot hennes blå brokadklänning och stickade gula underkjol. Hon var tvungen att gå försiktigt, ty hon hade högklackade skor, och det var, som Laurie sedan berättade för Hanna, en komisk syn att se henne pösa i denna kostliga toalett, med Polly tätt i hälarna, kråmande sig och härmande henne så gott hon kunde och litet emellanåt stannande för att skratta eller utropa: Ä vi int fina? Gå bort, otäcka! Håll mun! Kyss mig, lilla du! Ha, ha!
Endast med svårighet tillbakahållande ett gapskratt, som skulle förnärmat Amys majestät, knackade Laurie på dörren och blev mottagen mycket nådigt.
— Sitt ned och vila er litet, medan jag tager av mig det här; sedan skall jag fråga er till råds angående en mycket viktig sak, sade Amy, sedan) hon låtit Laurie beundra sig i all sin glans och kört in Polly i ett hörn.
— Den där fågeln har jag fått för mina synder, fortfor hon, avlyftande det röda berget från sitt huvud, medan Laurie satte sig gränsle över en stol. Under det faster tog sig en lur igår och jag försökte vara så stilla som en råtta, började Polly skrika och flaxa i sin bur. Jag gick och släppte ut henne och såg då en stor spindel i buren. Jag petade ut den och då kilade den in under bokskåpet. Polly marscherade rakt efter den, böjde sig ned kikande in under skåpet och skrek på sitt löjliga vis: Kom fram och tag en promenad, lilla vännen! Jag kunde inte låta bli att skratta, vilket gjorde att Polly tog illa vid sig och i detsamma vaknade faster och grälade upp oss båda två.
— Antog inte spindeln den gamla otäckans anbud? frågade Laurie gäspande
— Jo, den kom fram, och nu rusade den förskräckta Polly bort och flaxade upp på fasters stol skrikande: Tag fast’en! Tag fast’en! då jag anställde jakt efter spindeln.
— Inte sant! skrek papegojan, hackande på Lauries stövlar.
