— Om jag rådde om dig, skulle jag vrida nacken av dig, din gamla plågoande! utropade Laurie och hötte åt fågeln, som satte huvudet på sned och högtidligt kraxade: Aha, tack ska du ha, min vän!
— Nu är det färdigt, sade Amy, stängande igen garderobsdörren och tagande upp ett papper ur fickan. Var snäll och läs det här och säg mig, om det är som det skall vara. Jag har känt på mig att jag måste göra det, för man vet inte hur länge man kan leva och jag vill inte att någon skall stå missbelåten vid min grav.
Laurie bet sig i läppen, och vändande sig litet bort från den högtidligt stämda Amy, läste han med ett allvar, som förtjänade det högsta erkännande, följande dokument:
- »Min sista vilja och testimente.
Jag, Amy March, som har mina sinnens bruk, giver och testimenterar hela min timliga förmögenhet, nämligen:
Åt min fader mina bästa tavlor, ritningar, kartor och konstverk, inklusive ramarna. Dessutom mina hundra dollars, att användas såsom honom för gott synes.
Åt min moder alla mina kläder, utom det blå förklädet med fickorna; dessutom mitt porträtt, min medalj och mycken kärlek.
Åt min älskade syster Margret giver jag min turkosring — om jag får den — även min gröna ask med duvorna på, likaså min hela spetsbit att ha om halsen och mitt utkast av henne såsom ett minne av hennes ’lilla flicka’.
Åt Hanna lämnar jag mina två bröstnålar, den ena lagad med lack, likaså mitt bläckhorn av brons, vartill locket kommit bort, och min allra bästa gipskanin, därför att det smärtar mig att jag brände upp hennes novell.
Åt Betty — om hon överlever mig — ger jag mina dockor och den lilla byrån, min solfjäder, mina linnekragar och mina nya kängor, om hon kan ha dem. Jag betygar henne härmed även min ledsnad över att jag ibland varit elak mot hennes kattungar.
