allvarsamt, då Amy satte fram åt honom ett ljus och ett bläckhorn och bredvid lade en bit rött linneband och lack.
Amy upplyste honom härom och frågade därefter ängsligt:
— Hur är det med Betty?
— Det är orätt av mig att fråga er om ni visste det, men efter jag nu gjort det, så vill jag säga er allt. En dag kände sig Betty må så illa, att hon anförtrodde Hanna sin fruktan för att hon inte skulle leva länge och därför ville hon ge sitt piano åt Margret, sin fågel åt er och den stackars gamla dockan åt Hanna, som säkert skulle älska den för hennes skull. Hon var ledsen över att hon hade så litet att giva och gav hårlockar åt oss andra och sin bästa kärlek åt farfar. Hon tänkte aldrig på något testamente.
Laurie undertecknade och förseglade dokumentet medan han talade och såg ej upp förrän en stor tår föll ned på papperet. I Amys ansikte lästes endast sorg, men hon sade blott:
— Brukar man inte ibland göra ett postskriptum i testamenten?
— Jo, det kallas en kodicill.
— Skriv då ett i mitt — att jag vill att man skall klippa av alla mina lockar och utdela dem bland mina vänner. jag glömde alldeles bort det; men det är min vilja att så skall ske, fastän det kommer att förstöra mitt utseende.
Laurie gjorde tillägget, småleende åt Amys sista och största uppoffring. Sedan lekte han med henne en timme och åhörde med livligt intresse berättelsen om alla hennes prövningar. Men när Laurie skulle gå, höll Amy honom tillbaka och frågade viskande med darrande läppar:
— Är det någon verklig fara med Betty?
— Jag fruktar det, men vi böra hoppas det bästa, och gråt därför inte, snälla Amy, svarade Laurie och slog
