Då Amy pekade på det leende Kristusbarnet i modersknäet, såg fru March på den upplyfta handen något som kom henne att draga litet på munnen. Hon sade ingenting, men Amy förstod hennes blick, och efter ett ögonblicks tystnad tillade hon allvarsam:
— Jag tänkte tala om det för dig, mamma, men glömde alldeles bort det. Jag har fått den här ringen idag av faster; hon skickade bud på mig, kysste mig, satte den sedan på mitt finger och sade, att hon hade heder av mig och att hon ville ha mig hos sig jämt. Hon gav mig den här löjliga saken för att ringen skall sitta kvar, ty den är för stor åt mig. jag vill så gärna ha den på mig, mamma, får jag det?
— Den är mycket vacker, men jag tror att du är för ung ännu att begagna sådana prydnader, Amy, svarade fru March och betraktade den lilla knubbiga handen, på vars pekfinger lyste de himmelsblå turkosstenarna, vilkas guldinfattning utgjordes av två små hopknäppta händer.
— Jag skall försöka att inte bli fåfäng över den, sade Amy; jag tror inte att jag tycker om den bara därför, att den är så vacker, men jag vill bära den såsom flickan i sagan bar sina armband, för att påminna mig om någonting.
— Menar du faster March? frågade hennes mor skrattande.
— Nej, för att påminna mig att jag inte skall vara självisk, svarade Amy med så allvarsam och uppriktig uppsyn, att fru March upphörde att skratta och med pliktskyldig uppmärksamhet åhörde Amys lilla plan.
— Jag har på sista tiden funderat mycket över min »börda», och den utgöres till största delen av min själviskhet, och därför tänker jag försöka bota mig för den, om jag kan. Betty är inte självisk, och därav kommer det sig att alla tycka om henne och känna sig så bedrövade vid tanken på att förlora henne. Man skulle inte tycka det vara hälften så ledsamt om jag blev sjuk,
18. — Unga kvinnor. II.
