och jag förtjänar inte heller annat, men jag tycker om att bli älskad och saknad av många vänner, och därför vill jag göra allt vad jag kan för att bli lik Betty. Jag har så lätt för att glömma bort mina goda föresatser, men om jag hade någonting som alltid påminde mig om dem, så tror jag att det skulle gå bättre. Får jag försöka med ringen, mamma?
— Ja, men jag har större förtroende till hörnet i stora garderoben. Bär din ring, mitt barn, och gör ditt bästa; jag tror du skall lyckas, ty uppriktig vilja är halva segern. Men nu måste jag gå hem till Betty. Fäll ej modet, min flicka, och du skall snart få komma hem till oss igen.
Samma afton sprang Hanna, medan Margret skrev till sin far för att underrätta honom om moderns lyckliga hemkomst, uppför trappan till Bettys rum, och då hon fann sin mor på hennes vanliga plats, stannade hon ett ögonblick och förde fingrarna genom håret, varvid hon såg förlägen och obeslutsam ut.
— Vad vill du, mitt barn? frågade fru March, i det hon räckte Hanna sin ena hand och med en uppmuntrande min inbjöd dottern att öppna sitt hjärta för henne.
— Jag vill tala med mamma om någonting.
— Om Margret?
— Så fort du gissade det. Ja, det är verkligen om Margret, och fast det bara är en småsak, så oroar det mig ändå.
— Betty sover; tala därför sakta och låt mig veta allt. Edvard Moffat har väl inte varit här, hoppas jag? frågade fru March i nästan sträng ton.
— Nej, hade han det, så skulle jag slagit igen dörren mitt för näsan på honom, svarade Hanna, i det hon satte sig på golvet vid moderns fötter. I fjol somras glömde Margret kvar ett par vantar hos Laurences, men hon fick igen bara den ena. Vi glömde bort det allihop, tills Laurie slutligen talade om för mig att Brooke hade den
