Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/12

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
168
LOUISA M. ALCOTT

vid fönstret och rapporterade vad som skedde mittemot och påskyndade sina systrars toalett genom tätt på varandra följande telegram:

— Där går drängen med tältet! Jag ser fru Barker stuva in frukosten i en stor och en liten korg. Nu ser herr Laurence på himlen och väderflöjeln; det vore bra roligt om han också följde med. Där står Laurie alldeles lik en sjöman! Nej, men se bara! Där kör en vagn fram, full av folk — ett långt fruntimmer, en liten flicka och två otäcka pojkar. En av dem är ofärdig. Stackars gosse, han går på krycka! Det talade Laurie inte om. Skynda er, flickor, annars komma vi för sent! Där ha vi Edvard Moffat. Kom och se, Margret! Var det inte den där herrn som hälsade på dig en dag då vi voro ute och handlade?

— Jo, det var det. Så besynnerligt att han kommer med; jag trodde att han hade rest till bergstrakten. Där ha vi Sally. Är jag bra nu, Hanna? utbrast Margret brådskande.

— Du är en riktig tusensköna. Drag upp klänningen litet och sätt hatten rätt, det ser så sentimentalt ut som den nu sitter och den blåser av dig vid första vindfläkt. Men så kom då nån gång!

— För all del, Hanna, tänker du ha den där rysliga hatten? Det blir alltför galet. Du vill väl inte göra dig till en fågelskrämma heller! sade Margret i föreställande ton, då Hanna ämnade sätta på sig den med ett rött band utstyrda bredskyggiga och gammalmodiga hatten, som Laurie skickat henne på skämt.

— Jo, det tänker jag visst, den skyddar så bra mot solen och är dessutom lätt och stor. Man kommer att skratta åt den, men det gör mig ingenting att jag ser ut som en fågelskrämma, bara jag känner mig fri och ledig.

Därpå satte sig Hanna i spetsen för tåget och de andra följde efter henne, bildande en liten ljus syskon-