— Jag svarade, att jag ännu var för ung att avgöra något, att jag inte ville ha några hemligheter för dig och att han skulle tala vid pappa. Jag skrev också att jag var mycket tacksam för den välvilja han visat mig och vill vara en vän för honom, men ingenting mer, på en lång tid åtminstone.
Fru March smålog liksom hon känt sig lugnad, och Hanna klappade i händerna, varvid hon skrattande utropade:
— Du kan nästan mäta dig med Karolina Percy, som var ett mönster av försiktighet! Berätta vidare, Margret! Vad svarade han på det?
— Nu skriver han helt annorlunda, säger att han inte skickat mig något kärleksbrev alls och att han är mycket ledsen över att min okynniga syster Hanna tagit sig sådana friheter med oss. Det är mycket vänligt och aktningsfullt skrivet. Men tänk så rysligt för mig!
Margret lutade sitt huvud mot moderns axel och såg ut som en bild av förtvivlan, under det Hanna med stora steg gick omkring i rummet och tilldelade Laurie en mängd mindre vackra epitet. Plötsligt tvärstannade hon, ryckte åt sig de båda breven och sade, efter att noga ha betraktat dem, i bestämd ton:
— Jag tror inte att Brooke någonsin har sett dessa två brev. Laurie har skrivit dem och gömmer era för att triumfera över mig, därför att jag inte ville tala om min hemlighet för honom.
— Du skall inte ha några hemligheter, Hanna, tala om det för mamma, som jag skulle ha gjort, så att vi komma ur den här förargelsen, sade Margret förmanande.
— Kära Margret, det var mamma som talade om det för mig.
— Se så, nu kan det vara nog om den saken, Hanna. Gå och bed Laurie komma hit, så skall jag under tiden trösta Margret. Jag vill taga reda på saken i grund och botten och för framtiden göra ett slut på sådana här konster.
