trupp i sina glada sommartoaletter, med glädjestrålande ansikten under de i mjuka vågor gående hattbrättena.
Laurie skyndade för att möta och på det hjärtligaste sätt presentera dem för sida vänner. Gräsplanen fick tjänstgöra såsom förmak, och under några minuter utspelades där en mycket livlig scen. Det gladde Margret att Kate Vaughan, ehuru tjugu år gammal, var klädd med en efterföljansvärd enkelhet, och hon kände sig mycket smickrad av unge herr Edvards försäkringar, att han kommit enkom för att få återse henne. Hanna förstod nu varför Laurie varit så njugg på lovord när han talade om Kate, ty i hela hennes sätt spårades ett bemödande att söka hålla folk på avstånd, vilket kontrasterade starkt mot de andra flickornas glättighet och tillgänglighet. Betty kastade forskande blickar på de främmande gossarna och fann att den av dem som var ofärdig inte var så motbjudande som hon först tyckte, utan av ett milt lynne och klen till hälsan, och därför beslöt hon att visa sig vänlig mot honom. Amy märkte att Grace var en väl uppfostrad liten flicka och sedan de under ömsesidig tystnad stått och tittat på varandra, blevo de helt plötsligt mycket goda vänner.
Då tältet, frukosten och krocketpjäserna skickats i förväg, hade sällskapet snart embarkerat, och de två båtarna lade ut på samma gång, under det herr Laurence stod på stranden och viftade med hatten. Laurie och Hanna rodde den ena båten, Brooke och Edvard Moffat den andra medan Fredrik Vaughan, den okynnige tvillingen, gjorde sitt bästa att hindra de två båtarna genom att vricka omkring dem i en ökstock, lik en konfys vattenlöpare. Hannas komiska hatt gjorde sig förtjänt av sällskapets synnerliga tacksamhet, ty det var den som bröt isen i början genom att framkalla ett allmänt skratt. Dess fläktande fram och tillbaka uppväckte nästan en liten svalkande bris då Hanna rodde och skulle, såsom hon försäkrade, kunna tjänstgöra såsom ett ypperligt paraply åt
