Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/130

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
286
LOUISA M. ALCOTT

muntligen. Margret tog emot hans ödmjuka bön om förlåtelse och kände sig mycket tröstad efter hans försäkran att Brooke ej visste något om hela saken.

— Jag skall inte säga ett enda ord om den åt honom så länge jag lever — inte en gång vilda hästar skola kunna slita det ur mig. Förlåt mig därför, Margret, och jag skall göra någonting för att visa er hur otröstligt ledsen jag är, tillade han och såg mycket skamflat ut över sig själv.

— Jag skall bjuda till, men det var inte snällt av er, att göra så. Jag trodde inte att ni kunde vara så elak och bakslug, Laurie, svarade Margret och försökte att dölja hur generad hon var under en sträng och förebrående uppsyn.

— Det var avskyvärt från början till slut, och jag förtjänar inte att man talar vid mig på en hel månad, men det gör ni ju ändå eller hur? bad Laurie och knäppte bönfallande ihop sina händer, varvid en så allvarlig ånger avspeglades i hans ansikte och han talade i så oemotståndligt bevekande ton, att det var omöjligt att vara ond på honom längre för hans dumma tilltag. Margret förlät honom och fru Marchs allvarliga ansikte klarnade trots hennes bemödanden att hålla sig allvarsam, då hon hörde honom förklara att han skulle söka utplåna sitt fel genom alla slags botövningar och ödmjuka sig själv lik en mask inför den förorättade flickan.

Hanna stod under tiden på något avstånd och försökte att stålsätta sitt hjärta mot sin vän, men kom därvid ej längre än till att i sitt ansikte framtvinga ett uttryck av fullkomligt ogillande. Laurie såg på henne en eller två gånger, men då hon icke visade minsta tecken till att hennes hjärta veknat, kände han sig stött och vände henne ryggen tills han besegrat fru March och Margret, varefter han gjorde en lätt bugning för Hanna och avlägsnade sig utan att säga ett enda ord.

Då Laurie gått, ångrade Hanna sin oförsonlighet, och