Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/131

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
287
UNGA KVINNOR

sedan Margret och hennes mor begivit sig upp i övre våningen, kände hon sig ensam och längtade efter Laurie. Sedan hon en stund kämpat mot sitt bättre jag, gav hon efter för sitt hjärtas maning och styrde beväpnad med en bok, som hon skulle lämna igen, kosan till det stora huset.

— Är herr Laurence inne? frågade Hanna en tjänstflicka, som kom utför trappan.

— Ja, men jag tror inte han kan träffas ännu.

— Hur då, är han sjuk?

— Å nej, men det har varit ett uppträde mellan honom och herr Laurie, som är vid sitt värsta humör över någonting, och den gamle herrn är så uppretad, att jag inte törs komma honom nära.

— Var är Laurie?

— Han har stängt in sig i sitt rum och vill inte svara, fast jag knackat på flera gånger. Jag vet inte hur det skall gå med middagen; den har varit färdig länge, men ingen vill äta.

— Jag skall gå och se efter hur det hänger ihop; jag är inte rädd för någondera av dem.

Därpå skyndade Hanna uppför trappan och knackade häftigt på dörren till Lauries lilla studerrum.

— Låt bli att knacka, eller också öppnar jag dörren och smäller upp er! ropade den unge herrn innanför i hotande ton.

Hanna knackade på igen, dörren flög upp och hon störtade in, innan Laurie hann hämta sig från sin överraskning. Då Hanna såg att han verkligen var vid dåligt lynne, antog hon, som visste hur hon skulle sköta honom, en förkrossad uppsyn, sjönk med en skådespelerskas talang ned på sina knän och sade med vek stämma:

— Förlåt mig att jag burit mig så ovänligt åt. Jag har kommit hit för att stifta fred och kan inte gå min väg förrän jag gjort det.

— Det är mycket bra, stig upp och bär er inte åt