må bra, och sen ge vi oss genast av. Jag har tillräckligt med pengar, och det skall göra er gott att få komma ut litet. Inte ligger det något ont i att ni hälsar på er far!
Under ett ögonblick såg Hanna ut som hon tänkte samtycka, ty förslaget slog an på henne just genom sin äventyrlighet. Hon var trött vid att sitta inom fyra väggar och tänka för andra, längtade efter ombyte och tanken på hennes fader var lika frestande som det nyhetens behag som erbjöds henne att få se fältlivet och hospitalen, njuta av friheten och glädjen. Hennes ögon strålade med en livlig glans, då hon forskande vände dem mot fönstret, men när de föllo på det gamla huset mittemot, skakade hon sorgset men bestämt på huvudet.
— Vore jag en gosse, så skulle vi ge oss i väg och roa oss med besked, men som jag nu är en stackars flicka, måste jag tänka på vad som passar sig och därför stanna hemma. Fresta mig inte, Laurie, det är en alltför vildsint plan.
— Det är just däri det roliga ligger! började Laurie, som nu fått ett anfall av envishet och satt sig i sinnet på att han på det ena eller andra sättet skulle skena över skacklarna.
— Tyst! utbrast Hanna och satte fingrarna i öronen. Jag har kommit hit för att läxa upp er och inte för att höra ert tokiga prat, som kommer mig att hoppa bara jag tänker på det.
— Att Margret skulle bli förskräckt över ett sådant förslag, det vet jag nog, men jag trodde att ni skulle ha bättre uppfattning, fortfor Laurie försåtligt.
— Elaka gosse, kan ni inte tiga! Sitt ned och tänk över ert eget syndaregister och låt bli att vilja ha mig att öka på mitt. Lovar ni mig att avstå från planen att fara er väg, om jag lagar så att er farfar ber om ursäkt för att han ruskade er? frågade Hanna allvarsamt.
— Ja, men det kommer ni inte att lyckas med, svarade
