försvara honom! Av hans uppförande, då han kom hem, såg jag genast att han haft något fuffens för sig. Jag kan inte få ett ord ur honom, och när jag hotade med att ruska sanningen ur honom, sprang han upp på sitt rum och stängde in sig där.
— Han har burit sig illa åt, men vi ha förlåtit honom, och så kommo vi alla överens att inte säga ett ord om saken åt någon, började Hanna motsträvigt.
— Det skall inte hjälpa honom; han skall inte lyckas krypa undan bakom ett löfte, givet av er, ömskinnade flickor! Har han felat, skall han bekänna, be om förlåtelse och få sitt straff. Fram med sanningen, Hanna, jag vill veta den!
Herr Laurence såg nu så uppretad ut och hans ton var så sträng, att Hanna gärna skulle ha sprungit sin väg, om hon kunnat det, men som hon satt uppflugen på översta trappsteget och den gamle herrn stod nedanför — ett lejon på vägen — måste hon stanna där hon var och härda ut till slut.
— Jag kan verkligen inte tala om det, för mamma har förbjudit oss det. Laurie har bekänt, bett om förlåtelse och blivit straffad alldeles tillräckligt. Det är inte för att skydda honom, som vi inte vilja tala om det, utan för en annan persons skull, och det blir ännu värre, om ni skulle blanda er i det. Gör det därför inte. Det var mitt fel till en del, men nu är det bra igen, och låt oss därför glömma det och i stället tala om »Vandringsmannen» eller någonting annat roligt.
— I galgen med »Vandringsmannen»! Kom ned nu och giv mig ert ord på att den vildbasaren inte visat sig otacksam eller oförskämd. Om han gjort det trots all er vänlighet, så skall jag klappa om honom med mina egna händer.
Denna hotelse lät hemsk, men oroade icke Hanna, ty hon visste att den lättretlige gamle herrn icke skulle lyfta ens ett finger mot sin sonson, hur mycket han än
