hela sällskapet, om man fick en regnskur över sig. Kate såg något häpen ut över Hannas sätt, isynnerhet då denna utropade: »Kristoffer Columbus!» i detsamma hon tappade sin åra och då Laurie sade: Förlåt, kamrat, gjorde jag er illa? när han, intagande Hannas plats, råkade trampa henne på tårna. Sedan Kate Vaughan tagit upp sin lornjett några gånger för att närmare skärskåda den besynnerliga flickan, förklarade hon att Hanna var en »festlig men inte så dum» flicka, varefter hon smålog åt henne på vederbörligt avstånd.
Margret, som befann sig i den andra båten, hade fått en ypperlig plats där hon satt mittemot roddarna, vilka båda beundrade utsikten och skötte sina åror med ovanlig skicklighet. Herr Brooke var en allvarsam, tystlåten ung man med vackra bruna ögon och ett behagligt tonfall i rösten. Margret tyckte om hans lugna sätt och ansåg honom som en vandrande encyklopedi av nyttiga kunskaper. Han sade icke många ord åt Margret, men betraktade henne i stället desto mer, och Margret kände inom sig att han ej såg på henne med oblida ögon. Då Edvard gick på gymnasium, tog han naturligtvis på sig en min som varje gymnasist anser såsom sin ovillkorliga skyldighet att visa; han var visserligen icke så särdeles hemma i sina stycken, men mycket snäll och gladlynt samt, över huvud taget, en förträfflig arrangör av små utflykter. Sally Gardiners hela uppmärksamhet upptogs av att akta sin vita pikéklänning och prata med den allestädes närvarande Fredrik, som höll Betty i ständig förskräckelse genom sina upptåg.
Det var ej långt till Långängen, och tältet stod uppslaget, när man kom fram. En vacker slätt med tre skuggrika ekar i mitten hade utvalts till lekplats och en jämn gräsmatta vinkade såsom en förträfflig plats för krocketspelet.
— Välkommen till Camp Laurence! sade den unge värden, då de landstego och högljutt gåvo sin förtjusning
