— Vad ni är för en snäll flicka, Hanna! Fick ni inte stryk av honom? tillade han skrattande.
— Nej, han varpå det hela taget riktigt hygglig.
— Ah, det går då alldeles på tok! Också ni ger mig på båten, och jag som just gjort mig i ordning att dra för hin i våld! började han urskuldande.
— Tala inte så där, Laurie! Slå upp ett nytt blad i din levnads bok, min son, och börja omigen!
— Jag har nu tillräckligt länge gått på med att vända om och förstöra dem, som jag förr brukade göra med mina skrivböcker, och jag börjar om så många gånger, att jag aldrig kommer till slutet, sade han klagande.
— Gå och ät nu, så känner ni er bättre sedan. Man är alltid vid dåligt humör då magen är tom, svarade Hanna och smög sig ut genom porten.
Laurie begav sig därpå till middagsbordet, där han träffade farfadern, som var vid ett riktigt helgonahumör och under hela dagen visade ett förkrossande aktningsfullt uppförande mot sonsonen.
Alla trodde nu att allt var på den gamla foten igen och att det lilla åskmolnet dragit förbi, men olyckan hade dock skett, ty ehuru de andra förgäto den, glömde Margret den icke. Hon talade aldrig om en viss person, men tänkte desto mer på honom, drömde drömmar mer än någonsin förut, och då Hanna en gång letade i systerns skrivbordslåda efter brevmärken, kom hon där över en papperslapp fullskriven med orden: »Fru Margret Brooke», varvid hon nickade tragiskt och kastade den på elden, kännande att Lauries upptåg hade bragt den onda dagen närmare henne.
