TJUGUANDRA KAPITLET.
»Ljuvliga ängar.»
De lugna veckor som nu följde voro såsom solsken efter storm. Sjuklingarna fortgingo raskt på bättringsvägen, och herr March började tala om att kunna komma hem tidigt på nyåret. Betty var inom kort så pass återställd, att hon kunde ligga på Hannas studersoffa hela dagen och leka med de kära kattorna till en början och sedan laga sina dockor, vilka hade råkat i ett bedrövligt förfall under den tid hon varit skild från dem. Bettys förut så rörliga ben voro nu så stela och svaga, att Hanna dagligen måste bära henne på sina starka armar genom rummen, för att hon skulle få litet frisk luft. Ledd av sin ömhet för systern, nedsotade och brände Margret sina vita händer genom att laga god mat åt henne, medan Amy, lik en lydig slavinna, firade hennes tillfrisknande med att åt systrarna bortgiva så många av sina skatter som hon kunde förmå dem att ta emot.
När julen stundade började det då vanliga hemlighetsmakeriet grassera i huset, och litet emellanåt kom Hanna hela familjen att nästan kikna av skratt genom att till firandet av den ovanligt glada helgen föreslå genom sina storartade dimensioner totalt omöjliga eller till ytterlighet befängda ceremonier. Laurie gav henne ej efter, och om han fått råda, skulle man haft lusteldar, raketer och triumfbågar. Efter många skärmytslingar och dispyter ansågs det uppåtsträvande paret vara fullkomligt »utsläckt» och lomade omkring med otröstlig uppsyn, vilken det likväl ej måtte varit så farligt med, att döma av de ljudliga skrattsalvor som hördes när det kom för sig själv.
Några dagars ovanligt blid väderlek förebådade en liksom beställd härlig juldag. Elsa kände på sina ben att det skulle bli en ovanligt lycklig dag, och det tycktes
