även som om hon den gången var en sannspådd profetissa, ty alla och allt syntes åtföljas av framgång. Att börja med: herr March skrev att han snart skulle vara hos dem, vidare kände sig Betty ovanligt kry samma morgon, och sedan hon blivit insvept i den julklapp hon fått av sin moder — en mjuk karmosinröd merinoschal — bars hon i triumf till fönstret för att taga i betraktande de gåvor hon fick av Hanna och Laurie. »De outsläckliga» hade gjort sitt bästa för att visa sig värdiga sitt namn, ty, liksom tomtar hade de arbetat om nätterna och sålunda frambesvurit en utomordentlig överraskning. Ute i trädgården stod en ståtlig snöflicka med en ekruska på huvudet, en korg med frukt och blommor i ena handen och en stor rulle nya noter i den andra.
Vad Betty skrattade, då hon fick se snöflickan! Vad Laurie hade brått med att springa upp och ned för att bära upp julklapparna, och vilka dråpliga tal Hanna höll, då hon överlämnade dem åt systern!
— Om vi bara hade pappa hemma nu, så vore mitt hjärta så fullt av lycka, att jag inte skulle ha rum för en endaste droppe till, sade Betty, suckande under sitt övermått av sällhet, då Hanna bar henne till biblioteket, så att hon skulle få vila sig efter den häftiga själsspänningen och vederkvicka sig med de inbjudande drufklasar, snöflickan skickat henne.
— Så tycker jag också! tillade Hanna och slog på klänningsfickan, vari låg den ivrigt efterlängtade »Sagan om feen Undine».
— Och jag med! instämde Amy, i det hon med förtjusta blickar betraktade ett kopparstick föreställande madonnan och Kristusbarnet, vilket modern givit henne och låtit sätta i en vacker ram.
— Och naturligtvis jag också! utbrast Margret, i det hon strök de silverglänsande vecken av sin första sidenklänning, som herr Laurence envisats att få ge henne.
— Måste inte jag också säga detsamma! sade fru
