Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/143

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
299
UNGA KVINNOR

March tacksamt, då hennes ögon från makens brev riktades på Bettys småleende ansikte och hennes hand smekte den brosch av grått, guldgult, kastanjebrunt och svart hår, som flickorna nyss fäst på hennes bröst.

I denna mödornas värld inträffa då och då händelser som likna dem man finner beskrivna i sagans fängslande form, och hur stor är icke den lycka de skänka oss! En halvtimme efter sedan alla förklarat sina hjärtan vara så fulla av lycka, att de ej kunde rymma en droppe till, kom denna droppe. Laurie gläntade på salongsdörren, genom vilken han varsamt stack in huvudet. Han kunde lika gärna ha slagit en kullerbytta eller uppgivit ett indianskt stridsrop, ty hans ansikte förrådde så mycken undertryckt rörelse och hans röst klingade så förrädiskt glatt, att alla sprutto till, ehuru han endast sade med mystisk och andfådd stämma:

— Här är en annan julklapp åt herrskapet.

Laurie hade knappt hunnit säga dessa ord förrän han försvann och i hans ställe syntes en reslig man, påpälsad ända upp under ögonen och stödjande sig på en annan högväxt person, vilken försökte säga något, men ej kunde få fram ett enda ord. Naturligtvis följde nu en allmän uppståndelse, och under några minuter tycktes alla vara från sina sinnen, ty de besynnerligaste saker ägde rum, och ingen sade ett ord. Herr March kunde knappt ses, omsluten av fyra par armars kärleksfulla omfamning; Hanna förargades på sig själv över att hon varit nära att svimma och hade måst av Laurie kureras därför i garderoben, där husapoteket fanns; herr Brooke kysste Margret helt och hållet av misstag, som han något osammanhängande förklarade, och den om sin värdighet så måna Amy föll omkull över en pall och då hon ej kunde komma upp igen, grep hon gråtande tag i sin fars stövlar på det mest rörande sätt. Fru March var den som först återvann självbehärskningen och sträckte upp handen med ett varnande: