— Tyst; tänk på Betty!
Men det var för sent: dörren till biblioteket flög upp, den lilla röda schalen syntes på tröskeln — glädjen göt styrka i de svaga benen — och Betty sprang i sin fars armar. Varför söka skildra vad som nu följde? — Deras fulla hjärtan överflödade, det framfarnas bitterhet var glömd och man levde endast för det närvarandes sällhet.
Det låg intet sentimentalt häri och ett hjärtligt skratt bragte alla åter i den jämna sinnesförfattningen, då man bakom dörren upptäckte Elsa snyftande och torkande sig i ögonen med den feta kalkontuppen, vilken hon glömt att lämna kvar, när hon störtade upp från köket. Då munterheten lagt sig, tackade fru March herr Brooke för de uppoffrande omsorger han ägnat hennes make, varvid herr Brooke hastigt erinrade om att herr March behövde vila sig, fattade Lauries hand och brådstörtat avlägsnade sig med honom. Därefter ålades de båda sjuklingarna att vila sig, vilket de även gjorde genom att tillsammans slå sig ned i en stor länstol, där de ivrigt språkade med varandra.
Herr March berättade hur han längtade efter, att få överraska dem och huru, då det vackra vädret kom, hans läkare givit honom tillåtelse att få begagna sig därav för att resa hem, hur uppmärksam Brooke varit och hur han obestridligen vore den aktningsvärdaste och hederligaste unge man. Varför herr March just här ett ögonblick stannade i sin berättelse och efter att ha kastat en blick på Margret, som med ovanlig iver rörde om i kaminen, sedan betraktade sin hustru med en frågande höjning på ögonbrynen, överlämnas ät läsaren att gissa; liksom även varför fru March böjde lindrigt på huvudet och något tvärt frågade sin man om han ej ville ha något att äta. Hanna såg och förstod denna blick, varför hon motsträvigt gick ut för att bära in vin och kallt kött, mumlande för sig själv, då hon slog igen dörren:
