henne också, för hon har slitit mycket ont och varit mycket, mycket snäll mot mig, sade Betty i faderns öra.
Herr March skrattade och lät sina blickar stanna på den långa flickan som satt mittemot honom med ett ovanligt milt uttryck i sitt mörka ansikte.
— Trots det knollriga håret ser jag inte pojken Hanna, som jag lämnade för ett år sedan, sade herr March. Jag ser en ung flicka som begagnar hög krage, snör sina kängor nätt och varken visslar, talar gatpojkspråk eller ligger på kaminmattan, som hon förr brukade göra. Hennes ansikte är visserligen nu något blekt och avmagrat genom vakor och bekymmer, men jag tycker om att betrakta det, ty det har fått ett vekare uttryck och hennes röst är inte mer så gäll; hon hoppar inte längre fram över golvet, utan rör sig lugnt och vårdar sig om en viss liten person på ett moderligt sätt som gläder mig. Jag nästan smått saknar min vilda flicka, men om jag i hennes ställe får en duktig, arbetsam och varmhjärtad kvinna, skall jag känna mig fullkomligt tillfredsställd. Jag vet inte om vårt svarta får blivit förståndigare efter klippningen, men det vet jag att jag i hela Washington icke kunnat finna något nog vackert att köpa för de tjugufem dollars som min snälla flicka skickade mig.
Hannas klara ögon voro något dimmiga under en stund och hennes magra ansikte övergöts av ett rosenskimmer, då hon fick beröm av sin fader, ty hon kände att hon förtjänade en god del av det.
— Nu litet åt Betty, sade Amy, som längtade efter att turen skulle komma till henne, men ändå var beredd att vänta.
— Det är så litet kvar åt henne, att jag är rädd för att säga mycket om min flicka av fruktan att hon skall smyga sig sin väg helt och hållet, ehuru hon numera inte är så skygg som hon förr brukade vara, började herr March ömt; men ihågkommande hur nära det varit att
