fritt lopp. Brooke är general, jag överste, de andra herrarna stabsofficerare och ni, mina unga damer, gemenskapen. Tältet har uppslagits enkom för er skull, och den här eken är er salong, den här matsalen och den här lägerköket. Låt oss nu ta ett parti krocket innan det blir för varmt, och sedan skola vi tänka på middagen.
Frank, Betty, Amy och Grace satte sig för att se på spelet, vari de åtta andra deltogo. Herr Brooke valde Margret, Kate och Fredrik; Laurie tog Sally, Hanna och Edvard. Engelsmännen spelade bra, men amerikanerna ännu bättre och gjorde motståndarna varje tum av terrängen stridig med en envishet som om de besjälats av 76 års anda[1]. Hanna och Fredrik hade åtskilliga skärmytslingar och en gång uppstod en häftig ordväxling. Hanna var genom den sista bågen, men hade icke lyckats träffa pinnen, vilket något rubbade hennes goda lynne. Fredrik var tätt bakom henne och hann nu om henne; han gjorde ett slag och hans klot träffade själva bågen och stannade en tum på orätta sidan. Ingen befann sig särdeles nära honom och då han sprang fram för att undersöka, gav han klotet oförmärkt en spark med foten, så att det kom just en tum på rätta sidan.
— Jag är genom! Nu, mamsell Hanna, skall jag komma in först, utbrast den unge herrn, i det han svängde sin klubba till ett nytt slag.
— Ni sparkade till klotet, jag såg det nog. Det är min tur nu, sade Hanna vasst.
— På min ära jag rörde det; det rullade en smula kanske, men det är tillåtet; var därför så god och låt mig slå.
— Vi bruka inte fuska i Amerika, men ni kan få göra det, om ni vill, sade Hanna ond.
— Yankees äro, som man vet, de största bedragare
- ↑ Avser år 1776, då amerikanerna avgåvo sin självständighetsförklaring, sedan de gripit till vapen och utkämpat striderna vid Lexington och Trenton.
