säga vad det var. Herr och fru, March sågo oroliga på varandra, då deras ögon följde Margret. Hanna fick litet emellanåt plötsliga ryck av allvar och såg ibland hotande åt herr Brookes i tamburen kvarglömda paraply. Margret var tankspridd, skygg och fåordig, spratt till när det ringde och rodnade då Johns namn nämndes; Amy sade att alla tycktes vänta på något och kunde icke hålla sig stilla, vilket hon tyckte var besynnerligt, sedan de fått sin far lyckligt och väl hem, och Betty undrade helt oskyldigt varför deras grannar ej kommo och hälsade på så ofta som förr.
Efter middagen syntes Laurie på gården, och då han upptäckte Margret i fönstret, tycktes han plötsligt ha fått ett melodramatiskt anfall, ty han sänkte sig på sitt ena knä i snön, slog sig för sitt bröst, slet sig i håret och knäppte bedjande ihop händerna, liksom bönföll han om något, och då Margret bad honom att vara förståndig och gå sin väg, vred han imaginära tårar ur sin näsduk och stapplade bort omkring hörnet, liksom han hemfallit under den ytterligaste förtvivlan.
— Vad menar den enfaldige pojken? sade Margret skrattande och försökte se ut som om hon begrep ingenting.
— Han visade hur din John kommer att bete sig med tiden. Var det inte rörande? svarade Hanna föraktligt.
— Såg inte min John, det är varken passande eller sant, inföll Margret, men hon uttalade dessa två ord långsamt, liksom hade de en angenäm klang i hennes öron. Låt bli att plåga mig, Hanna; jag har en gång förklarat, att jag inte bryr mig mycket om honom, och det är ju ingenting att säga, om, men vi böra alla visa oss lika vänliga mot honom som förut.
— Det kunna vi inte, ty någonting har blivit sagt, och Lauries okynne har förstört dig för mig. Jag ser det, och det gör mamma också; du är inte alls sådan du
