när jag fick se er! stammade Margret, som kände att hon hade att motse en föreläsning.
— Det är klart, återtog faster March och satte sig; men vad har pappas vän sagt, efter du är röd i ansiktet som en pion? Här står det inte rätt till och jag vill veta vad det är, fortfor faster och stötte än en gång käppen i golvet.
— Vi bara pratade om varjehanda. Herr Brooke kom för att hämta sitt paraply, började Margret, önskande att John och paraplyet väl varit ur huset.
— Brooke? Den där pojkens informator? Aha, nu förstår jag allt! Hanna försökte nog krångla bort vad som stod om honom i ett av er fars brev, men jag tvingade henne att tala om hur det förhöll sig. Du har väl inte givit honom ja heller, barn? utropade faster March, med förskräckelsen målad i sitt ansikte.
— St, han kan höra er! Kanske jag skall be mamma komma hit? frågade den i hög grad förvirrade Margret.
— Inte ännu. Jag har något att säga dig och jag vill lätta mitt sinne genast. Säg mig, ämnar du verkligen gifta dig med den där pojkvaskern? Gör du det, så får du inte ett öre av mig. Kom ihåg det och var en förståndig flicka! sade den gamla damen med eftertryck.
Nu förhöll det sig så med faster March, att hon som få förstod konsten att uppväcka motsägelseandan hos även de fredligaste personer och fann ett nöje däri. Till och med de bästa människor ha inom sig denna oppositionsanda, isynnerhet i yngre år och då de äro kära. Om faster March hade uppmanat Margret att ta emot John Brookes anbud, skulle den unga flickan helt säkert ha förklarat att det var henne alldeles omöjligt, men då hon imperatoriskt befalldes att ej tycka om honom, satte hon sig genast i sinnet på att hon skulle göra det. Såväl hennes böjelse för Brooke som hennes sämre jag bragte detta beslut till hastig mognad, och då hon redan befann
