Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/157

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
313
UNGA KVINNOR

sig i en mycket upphetsad sinnesstämning, opponerade hon sig mot den gamla damen med ovanlig häftighet.

— Jag gifter mig med vem jag behagar, faster March, och ni må gärna ge edra pengar åt vilken som helst ni vill, sade hon med en knyck på huvudet och en bestämd uppsyn.

— Slidder, sladder! Är det på det viset du mottar mitt råd? Förr eller senare skall du komma att ångra det, när du fått fresta på vad »en koja och ett hjärta» vill säga och funnit att du gjort en missräkning.

— Den kan inte bli större än visst folks som bo i stora hus, svarade Margret.

Faster March satte på sig sin dubbellornjett och betraktade Margret, ty hittills hade hon aldrig sett henne i denna stämning. Margret kände knappt igen sig själv, då hon visade sig så djärv och självständig, samt gladde sig över att försvara John och förfäkta sin rättighet att älska honom, om hon ville. Faster March såg att hon börjat orätt, varför hon efter några ögonblicks tystnad gjorde ett nytt försök och i så mild ton hon kunde sade:

— Se så, min snälla flicka, var nu förståndig och lyssna till mitt råd. Jag menar väl med dig, och det skulle smärta mig att se hela ert liv förspillt därigenom att du gör ett misstag i början. Du måste bli bra gift, så att du kan hjälpa de dina; det är din skyldighet att göra ett rikt parti, och det är vår plikt att visa dig nödvändigheten därav.

— Pappa och mamma tänka inte så; de tycka om John, fast han är fattig.

— Pappa och mamma äro lika opraktiska som ett par nyfödda barn.

— Det gläder mig, utbrast Margret oförfärat.

Faster March fäste ingen uppmärksamhet vid dessa ord, utan fortfor med sin föreläsning.

— Den där Brooke är ju själv fattig och har heller inga rika släktingar, eller hur?