— Nej, men han har många vänner, som äro honom varmt tillgivna.
— Man kan inte leva på sina vänner; försök det, och du skall få se att det dröjer inte länge förrän vänskapen svalnar. Har han något yrke att leva av?
— Inte ännu, men herr Laurence ämnar hjälpa honom.
— Det är ingenting att lita på. James Laurence är en nyckfull och underlig kurre och en människa, som det inte är roligt att vara beroende av. Jaså, du tänker gifta dig med en karl utan pengar, utan ställning i samhället och utan något yrke, och fortfara med att träla ännu värre än vad du hittills gjort, istället för att du skulle kunna föra ett lugnt och angenämt liv om du ville följa mitt råd. Jag trodde verkligen att du hade bättre förstånd, min kära Margret.
— Jag skulle inte kunna göra ett bättre val, om jag också väntade halva mitt liv. John är en hederlig och förståndig ung man, har stora kunskaper, är arbetsam och säker om att lyckas i vad han företar sig genom sitt mod och sin ihärdighet. Alla tycka om och högakta honom, och jag känner mig stolt över att han bryr sig om mig, fast jag är så fattig, ung och enfaldig, svarade Margret, vars iver gjorde henne ännu vackrare.
— Han vet att du har rika släktingar, barn; däri ligger hemligheten av hans kärlek, misstänker jag.
— Hur vågar ni säga något sådant, faster March! John är höjd över en dylik låghet, och jag vill inte höra ett ord mer, om ni talar så, utbrast Margret harmset, glömmande allt annat utom den gamla damens orättvisa misstankar. Min John gifter sig lika litet som jag för pengar. Vi vilja arbeta och ämna vänta. Fattigdomen förskräcker mig inte, jag har varit lycklig hittills, och jag vet att jag skall bli det med honom, ty han älskar mig och jag —
Här tvärstannade Margret, ty hon erinrade sig plötsligt att hon för en stund sedan bett »sin John» gå sin
