Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/164

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
320
LOUISA M. ALCOTT

sitter i eget bo och tänk vad det då skall bli roligt att se Margret i sitt eget lilla hem. Vi skola ha riktigt trevligt när hon lämnat oss, ty då har jag för längesen gått igenom gymnasiet, och så resa vi utrikes eller göra någon trevlig lusttur eller någonting annat. Skulle inte det kunna trösta er?

— Jo, det tror jag nästan, men man kan inte veta vad som kan hända på tre år, svarade Hanna tankfullt.

— Det är sant! Ville ni inte kunna kasta en blick in i framtiden och se var vi alla då befinna oss? Det skulle jag, förklarade Laurie.

— Det tror jag inte att jag vill, för jag fick bestämt se något ledsamt och, alla se nu så lyckliga ut och jag tror knappast att de bliva stort förståndigare då, svarade Hanna och lät sina blickar långsamt vandra genom rummet, och härunder ljusnade de betydligt, ty den tavla de överforo var angenäm att skåda.

Fader och moder sutto tillsammans och språkade med varandra om det första kapitlet av den roman, som för dem börjat för några och tjugu år tillbaka. Amy höll på att rita av de unga tu, som tagit plats avsides i en egen värld, vars återsken kastade över deras ansikten ett uttryck, som den lilla artisten ej mäktade kopiera. Betty låg på en soffa, förtroligt språkande med sin gamle vän, vilken höll hennes lilla hand i sin, liksom kände han att den ägde förmågan att leda honom in på de fridfulla vägar hon vandrade. Hanna halvlåg fundersam i sin favoritemma med en allvarsam och lugn uppsyn, som klädde henne bäst, och Laurie, vilken lutade sig mot ryggstödet, så att hans ena kind befann sig jämsides med hennes knollriga huvud, smålog med sin vänligaste uppsyn och nickade åt henne i den höga spegel, som återgav bilden av de två vännerna.

Förhänget faller nu över de så grupperade Margret, Hanna, Betty och Amy, och huruvida det framdeles går upp över andra akten beror av det mottagande som kommer till del den första av det husliga dramat Unga Kvinnor.