och fortsätta. Gör man det bra, är det mycket roligt och blir en väldigt lustig blandning av tragiska och komiska ämnen. Var så god och börja nu, herr Brooke, sade Kate med en befallande gest, som förvånade Margret, vilken bemötte informatorn med samma aktning som om han varit en vanlig främmande herre.
Liggande i gräset vid de två flickornas fötter, började herr Brooke lydigt historien, med de vackra bruna ögonen envist fästa på den i solskenet glittrande floden:
— Det var en gång en riddare som drog ut i världen för att förvärva förmögenhet, ty han hade ingenting annat än sitt svärd och sin sköld. Han vandrade länge, väl tjuguåtta år, och hade svåra dagar tills han kom till ett palats, som ägdes av en gammal konung, vilken utlovat en belöning åt den som kunde tämja och dressera en vacker men obändig fölunge, varpå han satte stort värde. Riddaren beslöt att våga försöket, och det gick långsamt men säkert framåt för honom, ty fölungen var ett präktigt djur och lärde sig snart att älska sin nye husbonde, ehuru han var egensinnig och vild. Varje dag, då riddaren gav konungens favorit en lektion, red han på den genom staden, varunder han såg sig om åt alla sidor i förhoppning att för honom skulle visa sig ett vackert ansikte, som han många gånger sett i drömmen, men aldrig skådat i verkligheten. En dag, då han red utför en folktom gata, såg han ett älskligt ansikte i ett av fönstren i ett förfallet slott. Han blev intresserad och frågade vem som bodde i det gamla slottet, varpå man svarade honom att några prinsessor sutto fängslade där genom förtrollning och spunno dagarna i ända för att samla pengar att köpa sig friheten. Riddaren önskade livligt att befria dem, men han var fattig och kunde endast rida förbi slottet varje dag, försökande att upptäcka det ljuva ansiktet och längtande att få se det i solskenet. En dag bultade han på porten; den flög upp och han såg —
— en hänförande skön dam, vilken med ett anskri
