Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/22

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
178
LOUISA M. ALCOTT

hoppade över bord, dök ned i vattnet och sam under skeppet, borrade det i sank, så att det sjönk under fulla segel och gick till botten där —

— Herregud, vad skall jag säga? utropade Sally, då Fredrik slutade sin bit, vari han rört ihop alla sjötermer som han läst i en av sina älsklingsböcker. Nåja, de gingo till botten, där en vacker havsnymf välkomnade dem, men hon blev mycket bedrövad vid åsynen av de huvudlösa riddarna i dosan och försökte återkalla dem till livet genom att lägga dem i saltvatten, ty som hon var kvinna, brann hon av nyfikenhet att få veta något om deras öden. Så kom en dykare ned, och åt honom sade nu havsnymfen: Jag vill giva dig denna dosa med alla pärlorna som ligga i den, om du kan skaffa upp den, ty hon ville återgiva de stackars människorna livet och kunde inte själv reda sig med den tunga lådan. Nu förde dykaren upp lådan och blev mycket snopen, då han öppnade den och inte fann några pärlor. Han lämnade den på ett stort, ödsligt fält, där den påträffades av en —

— liten gåsvakterska, som vaktade hundra feta gäss, fortfor Amy, när Sallys uppfinningsförmåga svek. Den lilla flickan frågade en gammal gumma vad hon skulle göra för att hjälpa dem. Det kunna dina gäss säga dig, ty de veta allt, svarade gumman. Då sporde hon gässen vad hon skulle göra för att skaffa riddarna nya huvuden och nu öppnade de alla hundra sina näbbar och skreko —

— kål, fortfor Laurie genast. Just det, sade flickan och skyndade efter tolv vackra kålhuvuden i trädgården. Dem satte hon nu på riddarna, vilka genast fingo livet åter, tackade henne och gingo förnöjda sin väg utan att märka skillnaden mellan sina gamla och nya huvuden, ty i världen finnes det så många andra huvuden liknande deras, att ingen av dem tänkte därpå. Den riddare för vilken vi intressera oss mest återvände för att finna det