Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/26

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
182
LOUISA M. ALCOTT

— Nu kan det vara nog. Jag tycker att »Sanning» är en högst enfaldig lek. Låt oss ta en förståndigare för att friska upp oss, föreslog Hanna.

Edvard, Frank och de små flickorna voro med på det, och medan de lekte sutto de tre äldre systrarna på något avstånd och språkade med varandra. Kate tog åter fram sin skissbok, Margret betraktade henne och herr Brooke låg i gräset med en bok, som han inte läste i.

— Så vackert ni ritar. Ack, om jag kunde det också! sade Margret, varvid rösten på en gång uttryckte beundran och saknad.

— Varför lär ni er då inte? svarade Kate nådigt.

— Jag har inte tid.

— Er mor vill väl att ni skall skaffa er andra talanger i stället. Så var det också med mamma, men genom att taga några lektioner enskilt visade jag henne att jag hade fallenhet för att rita, och då lät hon mig fortsätta. kan ni inte göra på samma sätt för er guvernant?

— Jag har ingen guvernant.

— Förlåt, jag kom inte ihåg det. Här i Amerika är det mera brukligt än hos oss att flickorna gå i skola. Jag har hört pappa säga att era skolor äro mycket bra. Ni går i någon privat antar jag?

— Jag går inte alls i någon skola, jag är min egen guvernant.

— Å, verkligen! sade Kate, men hon kunde lika gärna ha sagt: Bevars, så rysligt! ty tonen i hennes ord innebar det i alla fall, och det var något i hennes ansikte som kom Margret att rodna och önska att hon ej varit så uppriktig.

Brooke såg nu upp och sade:

— Amerikanska flickor älska oberoende lika mycket som deras förfäder, och man beundrar och högaktar dem därför att de försörjer sig själva.

— Ja, det är naturligtvis mycket vackert och rätt gjort. I England finns det många högst aktningsvärda