traktade henne med så bönfallande blickar, att hon tappert beslöt att våga försöket.
— Vad vill ni helst tala om? frågade hon och såg sig oroligt omkring efter de andra systrarna.
— Jo, om krocket, rodd och jakt, svarade Frank, som ännu ej lärt sig att lämpa sina nöjen efter sina krafter.
Min Gud, vad skall jag göra! Det vet jag ingenting om, tänkte Betty, och i sin förlägenhet glömmande gossens olycka, sade hon i förhoppning att förmå honom att tala, jag har aldrig sett någon jakt, men jag antar att ni varit med om allt sånt där.
— Förr var jag det, men nu får jag aldrig jaga mer, ty jag föll en gång på en jakt av hästen och bröt mitt ena ben, så att nu finnes det varken hästar eller hundar mer för mig, sade Frank med en suck, som kom Betty att avsky sig själv för att hon ofrivilligt sårat honom.
— Era rådjur äro mycket vackrare än våra otäcka bufflar, sade hon, och tog prärierna till hjälp, glad över att hon läst en av de böcker, som Hanna var så förtjust i.
Talet om bufflarna gjorde god verkan, och i sin iver att roa Frank glömde Betty sig själv och var fullkomligt okunnig om sina systrars förvåning och förtjusning över det ovanliga i att se Betty prata med en av de »rysliga gossar», mot vilka hon bett om deras beskydd.
— Gud välsigne hennes goda hjärta! Hon tycker det är synd om den stackarn och är därför så vänlig mot honom, sade Hanna, med glädjestrålande blickar betraktande systern från den plats där man spelat krocket.
— Jag har ju alltid sagt att hon är ett litet helgon, tillade Margret, som om det icke kunde vara något tvivel mer om den saken.
— Jag har inte hört Frank skratta så gott på länge, sade Grace till Amy, under det de sutto och pratade om dockor och gjorde tekoppar av ekollon.
— Syster Betty kan vara mycket älskvärd, när det
