gott lynne. Det gjorde honom så gott, och därför får du inte gräla på mig, Hanna, inföll Margret i bevekande ton.
— Du kan aldrig tiga med en hemlighet. Var lugn, du skall slippa bannor nu.
— Var snäll och fortsätt, sade Laurie, då Hanna fördjupade sig i sitt arbete och såg en smula misslynt ut.
— Men har hon inte talat något om vårt »Flitiga Bi-samfund» för er? Nå, då skall jag göra det. Vi ha kommit överens om att inte förspilla våra söndagar, utan i stället ha vi var och en skaffat oss något att göra och arbetat flitigt på det. Snart är det slut med ledigheten, vi ha allt färdigt och tycka att det är så roligt att vi inte gått och slagit dank.
— Ja, den som bara kunde säga så! sade Laurie och tänkte med saknad tillbaka på den tid han låtit gå förlorad.
— Mamma vill att vi skola vara ute i det fria så mycket som möjligt, och därför ta vi med oss vårt arbete hit, där det är så vackert och trevligt. Vi roa oss med att bära våra saker i de här knytena, ta på oss våra gamla hattar, ha störar som stavar när vi streta uppför backarna och leka pilgrimer, som vi gjorde för några år sedan. Kullen där kalla vi De ljuvliga bergen, ty därifrån kunna vi se långt bort och betrakta det land där vi hoppas få leva någon tid.
Hanna visade nu med fingret för Laurie vart han skulle vända blicken, och han reste sig upp för att se bättre, ty genom en öppning mellan träden hade man en vidsträckt utsikt över den breda blå floden, ängarna på andra stranden, de avlägsna konturerna av den stora staden och de gröna höjder, som där bakom tornade upp sig mot himmelen. Solen stod lågt och himmelen glödde av all den prakt, som om hösten förskönar det mäktiga klotets nedgång. Moln av guld och purpur simmade över höjderna, och resande sig högt upp i den purpurfärgade
13. — Unga kvinnor. II.
