gått i fullbordan eller hur mycket vi kommit dem närmare då än nu, sade Hanna, som alltid var främst, när det blev fråga om att göra upp planer.
— Gud tröste mig, så gammal jag då är — tjugusju år! utbrast Margret, som med sina sjutton år på nacken tyckte sig vara gamla människan.
— Laurie och jag bli då tjugusex, Betty tjugufyra och Amy tjugutvå! Vilket vördnadsvärt sällskap! utropade Hanna.
— Jag hoppas, att jag vid den tiden skall ha uträttat något som jag kan vara stolt över, men nu är jag en sådan latmask, så jag är rädd att jag inte gör något annat än slår dank, Hanna, sade Laurie.
— Det fattas er bara ett bestämt mål, som mamma säger, och när ni väl fått det, så är hon säker på att ni kommer att arbeta, så det står härliga till.
— Är hon det? Vid Jupiter, då vill jag det, bara jag visste vad jag skulle ta mig till! utbrast Laurie och satte sig plötsligt upp i ett anfall av energi. Jag borde vara nöjd med att kunna göra farfar till viljes och jag skall försöka det, men jag vill inte bli vad han vill ha mig till, och det är så påkostande. Farfar tycker, att jag skall bli köpman och handla med indiska varor som han gjort; men det har jag inte alls lust för, ty jag kan inte med te, silke och kryddor och allt sådant där skräp hans gamla fartyg komma hit med, och det skulle göra mig detsamma om de gingo till botten, ifall de voro mina. Han skulle känna sig nöjd, om jag kom in på gymnasiet, och vore jag där i fyra år, så slapp jag nog höra talas om att bli köpman, men nu är han omedgörlig och jag har lust att bli alldeles som han, såvida jag inte rymmer min väg som pappa gjorde. Om det bara funnes någon som stannade kvar hos honom skulle jag göra det i morgon dag.
Laurie talade häftigt och såg ut såsom om han skulle vara färdig att sätta sin hotelse i verket vid första miss-
