farfar att ta reda på allting om Brooke, utan att han får veta det, och att sedan för andra berätta allt det goda han fått höra, så att de skola tycka om honom. Brooke har inte kunnat förstå hur det kommer sig att er mor är så vänlig mot honom, då hon bett honom titta över med mig, och behandlar honom på sitt vackra, vänliga sätt. Han tycker att hon är fullkomligheten själv och det hör jag honom säga dag ut och dag in, och han vet inte hur han skall kunna berömma er alla nog. Gå någonsin mina önskningar i fullbordan, så skola ni få se vad jag skall göra för Brooke.
— Börja då med litet nu strax genom att inte plåga honom till döds, inföll Margret i vass ton.
— Hur vet ni, att jag gör det?
— Det kan jag alltid se på honom, när han går bort. Om ni varit snäll, ser han glad ut och går fort; men då ni plågat honom, är han allvarsam och går långsamt, som om han ville vända om och göra sin sak bättre.
— Det tycker jag om. Jaså, Brookes uppsyn hjälper er att föra bok över mina fel och förtjänster. Jag ser honom bocka sig och ta av sig hatten, när han går förbi era fönster, men jag visste inte att ni hade skaffat er en telegraf.
— Det har jag visst inte! Bli nu för all del inte ond och låt honom inte få veta vad jag sagt! Jag ville bara visa hur mycket jag intresserar mig för er, och vad jag nu talat om, det har jag sagt er i förtroende, förstår ni väl, utbrast Margret, i hög grad orolig vid tanken på vad som kunde bli följden av hennes obetänksamma ord.
— Jag springer visst inte med skvaller, svarade Laurie med ett visst uttryck i ansiktet som Hanna brukade kalla »värdigt och majestätiskt». Håller Brooke på att bli en barometer, så måste jag akta mig och alltid laga så, att han visar vackert väder.
— Se så, bli nu inte häftig, Laurie! Det var inte min mening att läxa upp er eller bära mig enfaldigt
