— Det är alldeles nog för närvarande, som ni också skall komma att medge, när jag fått säga er var den är.
— Nå, så låt höra då!
Laurie satte munnen till Hannas öra och viskade tre ord, vilka framkallade en komisk förändring i hennes ansikte. För ett ögonblick stannade hon och stirrade på honom, varunder hon såg både förvånad och missbelåten ut. Därefter gick hon vidare och sade i vass ton:
— Hur vet ni det?
— Jag såg den.
— Var?
— I fickan.
— Under hela denna tid?
— Ja. Är det inte romantiskt?
— Nej, det är förfärligt.
— Tycker ni inte om det?
— Nej, visst inte. Det är löjligt, men det går inte an. Vad skall Margret säga?
— Ni får inte tala om det för någon. Kom väl ihåg det!
— Jag lovade det inte.
— Det faller i alla fall av sig själv, och jag litade på er.
— Nå ja, ännu så länge skall jag tiga men det var mycket ledsamt att höra och det hade varit bättre om ni inte hade talt om det för mig.
— Jag trodde att det skulle roa er.
— Att någon skulle komma och ta bort Margret från oss? Nej, tack skall ni ha.
— Det vore kanhända bättre att någon kom och tog bort er.
— Jag skulle vilja se den som vågade försöka! utbrast Hanna stolt.
— Och jag med! inföll Laurie, vars ansikte strålade av glädje vid blotta tanken.
14. — Unga kvinnor. II.
