Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/54

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
210
LOUISA M. ALCOTT

— Att förvara hemligheter är inte min starka sida. Jag kommer inte att få en enda lugn stund sedan ni talt om det för mig, sade Hanna i en ton som förrådde att hon icke var sin vän synnerligen tacksam för den meddelade nyheten.

— Kom, så skola vi springa utför backen här, det skall göra er bra igen, sade Laurie.

Ingen människa syntes till. Den jämna vägen sluttade inbjudande framför Hanna, och då hon fann frestelsen oemotståndlig, störtade hon framåt, lämnande hatt och kam bakom sig och tappande den ena hårnålen efter den andra under vägen. Laurie nådde målet först och var fullkomligt belåten med utgången av sitt försök, ty hans Atalanta följde flämtande efter honom med fladdrande hår, strålande ögon, blossande kinder och i hennes ansikte kunde ej upptäckas minsta spår till missbelåtenhet.

— Ack, den som vore en häst ändå! Då kunde jag få trava iväg iden sköna luften utan att mista andan. Men nu ser jag snygg ut. Spring tillbaka, herr kerub, och tag reda på mina saker! bad Hanna, i det hon kastade sig ned under ett kastanjeträd, vars avfallna blad betäckte marken såsom en karmosinröd matta.

Laurie begav sig helt makligt åstad att söka reda på det tappade, och Hanna, som hoppades att ingen skulle passera innan hon hunnit ordna sin toalett, fäste under tiden upp sina flätor. Men det var likväl någon som passerade, och det var ingen annan än Margret, vilken såg riktigt fin och elegant ut, ty hon hade varit ute på visiter.

— Vad i all världen gör du här? frågade hon och betraktade systerns upplösta hår med en väluppfostrad flickas hela överraskning.

— Plockar löv, svarade Hanna oskyldigt och sorterade den handfull hon nyss förut samlat ihop.

— Och hårnålar, tillade Laurie, låtande ett dussin så-